Spela spelet.

Jag skriver som en god vän till mig skrev i sin blogg häromdagen. "Jag spelar inte spelet". Dock behöver det inte betyda att vi menar samma sak med den meningen, men jag tyckte den var väldigt bra. Vadå för spel?, tänker du nu. Jag ska förklara.

Jag är aktiv i en organisation som jobbar för barns rättigheter. Förut kunde jag nästan skämmas för det, för det är inte det man ska göra. Man ska festa tills man går in i väggen. Måndagen och tisdagen ska bestå av att prata om helgens skandaler och vem som gjorde vad med vem. Onsdagen, torsdagen och fredagen ska gå åt till att planera den kommande helgens nöjen. "Vem ska fixa spriten?", "Åh, jag måste ha en ny klänning, jag har inget att ta på mig" (Hörru, har du glömt att du har en garderob med säkert sjuttioelva klänningar?, brukar jag då vilja påstå). "Alltså kolla mina ben, ser dom inte aaaalldeles för feta ut?" (Man vet redan vilket svar man kommer få, så: Hej, bekräftelsemänniska).

Hur som helst, det är så mycket man ska göra! Hur cool var jag då, som hellre ville besöka den nykommande flyktingfamiljen och spela Alfapet med dem? Som hellre satt och diskuterade religioner, lärde mig ord på arabiska och fick upptäcka nya kulturer.

Det blir lättare med åren. Högstadieperioden var värst med detta. Då hade man så mycket krav, samtidigt som jag visste mitt öde. Jag visste vad jag ville göra & vad jag gjorde för att jag kände mig tvungen. Idag gör jag inte det. Jag har slitit mig från spelet. Jag skäms inte om jag säger att jag hellre går hem och blir bjuden på arabisk mat, lyssnar på deras musik och tittar på bilder från deras hemländer, än att gå på till exempel sävefesten.

För det är ju jag. I slutändan är det ändå bara om mig själv. Finare på engelska dock. In the end, it's all about me.