De vore så mycket lättare

Egentligen gillar jag inte att skriva alldeles för personligt här i bloggen. Jag tycker det blir för nära inpå. Och sen vet jag ju aldrig vet som läser detta heller. Men. Det här kommer bli personligt. För jag behöver skriva av mig. "Gör det på papper istället då", tänker ni väl alla säkert nu. Men, det är ju det som är grejen. Jag vill att ni ska ana. Jag vill inte att ni ska förstå, bara nästan.

Jag har så mycket i huvudet så det känns som att jag ska sprängas. Först funderar jag givetvis mycket över Lettland. Jag, mamma och Sofia åker dit på torsdag. Så många intryck det kommer ge. Och alla barnen. Det kommer hugga i hjärtat mitt när jag får se dem igen. För nu förstår jag, på ett helt annat sätt än sist jag var där. Det ska bli så magiskt att träffa Amanda och Vlada igen. Jag längtar efter att Amanda ska nypa mig i näsan och bli sådär gulligt irriterad för att jag inte lyckas få till den ryska klangen i mina ord. Det ska bli helt fantastiskt.

Och snart är det dags för Mallorca. Det känns bra, det gör det. Dock känns det som att jag lämnar så mycket. Jag lämnar min familj. Jag lämnar mina vänner. Alla "mina" flyktingfamiljer. Gården. Kerstin. Rädda Barnen. Ja, det är mycket. Samtidigt som jag, självklart, vet att jag kommer få så mycket av att åka till Mallorca. Det är ju det här jag vill. Att se världen. Och det är normalt att känna som jag gör. Konstigt vore väl annars. Det här ska bli bra. Det måste bli bra.

Konstigt. Nu dog orden i mig. Har suttit och stirrat och försökt komma på någe mer att skriva. Men nu tog det slut. För stunden iallafall.
Matte imorgon. Därefter boxning. Det ska bli bra.
Buenas noches. Y profesor, tu eres el profesor mas bueno del mundo!!