Dont look back

Länge sedan jag skrev. Jag vet inte om det är någon som går in på min blogg nu förtiden. Antagligen inte. Jag förväntar mig inte det iallafall. Jag vet inte vad jag fick för ryck nu, men jag fick ett sug efter att skriva. Kanske är jag bara överfylld av tankar? När folk har frågat mig varför jag slutade blogga så svarade jag att jag har ett för oaktivt liv för att någon vill läsa om det, men det är inte sant. Nu händer det ganska mycket och jag behöver strukturera mina tankar och händelser och det bästa sättet är väl trots allt att skriva.

Jag trodde att jag skulle förbli ensam i resten av mitt liv, men vet ni, jag har hittat någon. Någon som får mitt hjärta att slå några extra slag och som får mig att gå runt med fåniga leenden i ansiktet. Folk behöver inte ens fråga längre - det syns alldeles för tydligt att jag är kär. Samtidigt som jag har ett överflöd av härliga känslor så är jag livrädd. Det skrämmer ihjäl mig att veta att man ger så mycket till en människa, nästan hela jag'et och att den här personen skulle kunna knäcka en på nolltid. Men, finns det något bättre än att krypa upp i en stor trygg famn som viskar i örat hur tacksam och lycklig han är för att du är där? Eller att vakna av pussar i nacken och höra frågan; "gumman, är du vaken?".
Och vet ni, det är så värt att deala med de läskiga känslorna för honom.


"People that are meant to be together
always find their ways in the end."