Ja, nu tänker jag bekänna en sak. Jag vet inte varför jag tänker välja att skriva det här på bloggen, där jag vet att många läser, men det är lättare att skriva än att säga. Jag tycker att detta är ganska jobbigt. Ärligt talat. Jag har nog lite hemlängtan. Jag längtar efter tryggheten. Och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med alla känslor. Nu har jag varit här i exakt tre veckor. 21 dagar. Och jag har över 50 dagar kvar.
Visserligen vet jag, att om någon hade erbjudit sig att betala en flygbiljett så att jag skulle få åka hem i morgon, så hade jag direkt tackat nej. För jag vill inte åka hem. Det vill jag inte. Men samtidigt så saknar jag. Visst är det okej? Visst är det inget fel med att sakna? Jag tror bara jag är rädd för att folk ska uppfatta mig som svag om jag saknar, om jag erkänner att innerst inne så saknar jag att ringa farmor på lördagsmorgonen, kasta mig på cykeln för att ligga på hennes soffa hela dagen och bli uppassad. Jag saknar att springa över till gården när jag har tråkigt, lira ett parti bonk och skratta så att jag får magvärk. Jag saknar att bara ligga hemma i min säng och se en halvdålig film i mina mysigaste kläder och sedan höra mamma ropa att vi ska äta. Och ute i köket väntar den godaste kycklingfilén med klyftpotatis jag vet. Sånt saknar jag.
Egentligen vet jag att det inte är svagt att sakna. Det hör lite till. Det är faktiskt första gången jag är en längre tid i ett annat land, annat språk och med andra människor. Det svåraste med det hela är nog som sagt att jag inte riktigt vet hur jag ska "deala" med alla känslor. Är jag i Sverige, då vet jag alltid vem jag ska vända mig till, jag har "mina" platser där jag laddar batterierna. Här lever jag i ovissheten. Den som känner att ni har något bra råd att ge får gärna delge det till mig. Jag behöver det.
söndag 26 oktober 2008
Bekännelse
Skriven av Pernilla Hellqvist kl. 21:48
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag kanske kan komma med något bra.
Visst är det ok!
Jag vet hur det va i sommras.
Du räknade ner varje dag för att du bara ville åka till Mallorca.
Du har så många bra egenskaper Pernilla för du är driftig, ambitiös, känslig, & har en styrka i att kunna 'breda' väg för andra. Den 'dåliga' egenskapen är att du är sååå rädd för att misslyckas! Att längta hem är för alla helt normalt och inget misslyckande.
Det skulle vara värre (framförallt för din familj) om du inte längtade hem, för då vet vi att du trivs hemma.
Samtidigt så blir jag ledsen när jag läser det du känner men har oxå full förståelse över dina känslor! I sån här lägen behöver du inte bevisa för någon att du är en stark tjej! Det är en styrka att även våga säga det du gör nu till alla!
Du ska va stolt över beslutet du tog till att plugga på annan ort, det är inte många som vågar!
Jag förstår saknaden efter fammo och pappas klyftor och min kyckling och vi lovar att vi ska laga det den dagen då du kommer hem och bjuda även fammo och faffa så får du allt på en gång!:)
Du är helt unik stumpan!!
Jag skulle vilja åka ner i morgon till dig men jag vet vad du har sagt.
Prata med dina klasskompisar om saknad, du ska se att många av dom känner samma sak. Tillsammans är ni starka. Kom i håg vad Dino sa!
Älska di puss mamma
Pernilla, du har mänskliga känslor, och det är sårbart i sig, men att längta efter så mycket som du gör är sunt och knutet till ditt inre väsen. Du har allting kvar härhemma-klyftorna tar inte slut, och kycklingen tar inte slut dina nära och kära är med på din resa i ditt hjärta och fina minnen du plockar fram. Här i dag är det äntligen uppehåll efter dagar av regn och hård blåst. Hur går det med spanska språket? Är det roligt att kunna prata spanska?, det tror jag nämligen, det är fantastiskt att ta del av språkkultur. Julen närmar sig med stormsteg hur firar dom julen på Mallorca? Har du någon musik att spela? Skriver du även dagbok i pappersform? något som jag kan längta efter och som är helt borta i dag, det är brev..skriv ett brev till någon och posta, det är ju tokkul att få brev eller hur! Vi mår alla fint och hoppas du inte plågar dig själv nu, med att förändra dina känslor-det är du. Pernilla-du är unik! Må så gott och stor kram Moster Regina
Skicka en kommentar